onsdag 30 september 2009

Svenska korrumperade politiker

Toppolitiker avslöjas mitt under "mutfesten". Alla attributen av dålig tabloid journalistik finns där. Aschberg och company som har en viss förkärlek för att "hänga ut" människor, har bjudit in våra riksdagsledamöter till något event (som säkerligen liknar många andra event som de bjuds in till ständigt. För att bli "informerade" om vad särintresse de nu må vara. Och visst bör man kunna ställa en hel del krav på våra förtroendevalda att de väljer dessa med omsorg.

Nu fanns det en del information i inbjudan som borde fått dem att kolla lite noggrannare. Men någon sådan tolkningsmöjlighet gavs inte. Detta var ett test av den låga moral som svenska politiker, särskilt på regeringssidan och alldeles särskilt hos Moderaterna.

Så, av 349 förtroendevalda bestämmer sig 7 (12) för att nappa på erbjudandet. Jag tycker då inte det är något tecken på någon mer utbredd korruption i svensk politik. Media kritiserar dessutom ofta politiker för att inte ha kontakt med verkligheten och borde komma ut mer. Men om man då riskerar att hängas ut för att man blivit lurad via media, så kanske man är lite mer försiktig framöver.

Och slutligen detta eviga blame-game, som snabbt för ner varje seriös fråga till en sandlådenivå om vilken sida som är värst. Kan man bara visa att alliansen är värst så behöver man inte diskutera kritiken från dem och vice versa.

Artiklar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, GP, HD,
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5

Så har de dannt fördasill ul

Nu har jag börjat få till rätt dosering av mina smärtstillande så jag kan börja sova lite ordentligare. Min brist på sömn har varit oroväckande stor den senaste tiden. Men de är duktiga på det så jag har alla förhoppning att det ska fungera. I övrigt ser blodvärdena ok ut. Jag får ha lite kontroll på trombocyterna , LK, CRP.

Morfinet jag käkar gör en klart dåsig men man får inte en skön kick av dem längre. Däremot så blir jag istället ohejdat trött och somnar var som helst. Rubriken till det här inlägget är av den typ mina inlägg oftast slutat med den här veckan. och det har berott på att jag somnat vid tangentbordet.

Drömmen om vinsten

Dagens Industri skriver om lottomiljonärerna och deras försvinnande miljoner. För många en dröm som går i kras.

När de fått vad som ser ut som obegränsat med pengar, så har de gått till droger, nya spel och spelskulder, stämningar och ett ganska hemskt liv.

Evelyn Adams vann 5.4 miljoner dollar i mitten av 1980-talet. Tyvärr i kombination med svårigheter att säga nej. Hon bor idag i en trailer park.

William Bud Post vann 16.2 miljoner dollar, hans ex stämde honom på pengar och hans bror anlitade en yrkesmördare så att arvet skulle falla ut (på honom då förstås).

Suzanne Mullins vann 4.2 miljoner dollar 1993. Pengarna skulle betalas ut månadsvis istället för en klumpsumma. Något som dock inte hindrade henne från att belåna allt hon ägde. Men när reglerna ändrades riktiga andel så slutade hon betala tillbaka på lånet och använde pengarna till att betala svärsonens sjukhusräkning. Idag är hon satt i skuld.

En annan man investerade sin dollarmiljon i bilindustrin, men har nu efter några glad år återgått.

Listan tycks kunna göras hur lång som helst, och även om det inte ger bevis, så är det åtminstone anekdotiskt visat att mycket pengar inte nödvändigtvis ger lycka och framgång.

Varför jag själv spelar på lotto ibland? Men det trodde jag väl hade framgått ganska väl efter allt jag skrivit på den här bloggen. Ingen är perfekt. Jag gör mycket som är mot bättre vetande och sunt förnuft. Jag till och med kritiserar starkt dem som inte använder det sunda förnuftet. Det brukar kallas hyckleri, men samtidigt så intalar jag mig om att det är en mildare form av sådan eftersom jag försöker hålla en viss nivå av sjukdomsinsikt levande.

Nej, det är nog mest värdet av drömmen. Värdet av drömmen av en lottovinst som är den viktiga. Drömmen om att kunna leva resten av sitt liv helt enligt sina egna krav och önskemål. Att det skulle fungera i verkligheten är väl inte så troligt. Men den dagen jag fixat den här sjukdomen och vunnit mina miljoner så ska jag ta itu med även den frågan Jag lovar att hålla er underrättade.

Förresten finns det ju även dem som kan jobba ihop sig till sin dröm. Tiger Woods såg jag nu har just jobbat ihop sin egen dollarmiljard.


Omtänksamhet i vardagen

Små saker som får vardagen att kännas trygg och ombonad. När jag gick ut igår (i ett underbart solsken) så stod grannen på nedre botten och tvättade fönstren. De har just hittat en ny lägenhet i huset bredvid. Lite ljusare lite större, lite bättre. Vi växlade några ord kring det och sa hej. Inget särskilt, inget nytt, men vi visade väl båda att vi brydde oss. Något som är ovanligt idag tror jag. Det här att man visar någon att man bryr sig, även om man inte är släkt eller nära vänner. Men det ger en ombonad sorts närtrygghet som man inte kan ta för given.
Dagens Nyheter skriver om ett arbetslag som peppar varandra att inte äta bullar till fikat på jobbet. Jag kan mycket väl förstå att man kan behöva den hjälpen ibland. Men jag är inte säker på att man alltid verkligen vill ta med sina problem till jobbet och arbeta igenom dem där. Särskilt om det är lite personligt.

Något att stoppa torkans fortsatta spridning

Ólafur Arnalds - Ljósið (Official Music Video) from Erased Tapes on Vimeo.


Ibland tycks det vara väldigt svårt att komma igång med skrivandet igen. Den här gången vet jag inte riktigt vad det beror på. Förmodligen tröttheten som bara långsamt vill sippra sig ur min kropp.

tisdag 29 september 2009

Uppfostran

Handlar inte uppfostran om att bygga självkänsla hos sina barn? Är det inte i första hand det de behöver för att kunna klara sig hyggligt genom livet. Alltså att man tror så pass mycket på sig själv att man kan ta tillvara på det man har och göra det bästa av det. Och kanske inte alltid lyssna på vad andra tycker och tänker, särskilt om deras tyckande och tänkande grundar sig på något annat än det bästa för ditt barns framtid. Återigen, jag vet inte. Jag har inte svaret.

Under helgens distriktsmästerskap i Västerås fanns där även "scouter" som ska plocka ihop ett utvecklingslandslag för juniorerna. Vad jag förstår är de sedan en grupp som jobbar vidare för att under nästa år kunna förse juniorlandslaget med nya duktiga spelare.

Så, någon gång efter 19.00 på måndagen hade det ryktats, skulle det komma en lista på en hemsida, där det skulle stå vilka som blivit nominerade till uttagning (alltså inte uttagna) till utvecklingslandslaget för U-17. Efter att ha sett alla dessa Robinson, Idol, Lets dance, kockprogram, dansprogram, talangprogram och så vidare så kändes det väl naturligt med ännu en process för urval och utsortering. Som tur var är den varken TV-sänd eller särskild sadistisk i sitt upplägg. Bara normal grundläggande utslagning, något som vi har varit förskonade från när det gäller fotbollen.

Eftersom Tim än så länge tillhör U15 så fanns många skäl till att inte sätta upp för höga förväntningar. Jag önskade självklart, men hade ingen uppfattning om hans chanser. Vad han själv trodde vet jag inte men han var inte särskilt ledsen när han gick och lade sig igår kväll utan att ha fått någon kallelse. Att han skulle vara bland de 88 bästa spelarna i landet bland alla 14-17 åringar, trodde vi kanske inte. Eller, jo, jag vet att han är det. Dock inte baserat på hans fotbollsprestationer utan mer på att han är min son.

Så, även jag gick till sängs i tron att kallelsen gått ut till de som först var kallade, och sen fick vi se här under veckan om det blev några återbud.

Men så imorse var jag uppe tidigt för att ladda med nya morfinmediciner och kolla webben. Och se där ett nytt dokument kallat "kallelse" låg där. Tim låg på soffan i vardagsrummet, han hade startat upp sin laptop men inte sagt något. Så jag antog att han inte sett det eller inte kommit med och satt och var besviken.


Men han hade inte sett det, och han hade blivit nominerad. Den enda från sitt lag, som en av 5 stycken 15 åringar från Stockholmslagen. Jag måste säga att även jag blev överraskad och över måttan glad.

Men det var inte stoltheten över en sportslig bedrift, eller att han "vunnit" över någon annan. Nej, det var känslan av att veta att det här kommer ge honom en sådan kick, stärka hans självförtroende och så vidare. Något som han behöver och framförallt kommer att behöva. Om det så bara är att likt Al Bundy i Våra värsta år, ska kunna berätta för sina tonårsbarn om hur han gjorde 3 TDs under en match i Highschool.

Så, äntligen kan kanske känslan han fick alla de gångerna han satt bänkad på fjollbollen nu vägas upp och över av detta. Det har i alla fall gjort min dag och jag känner stor tacksamhetsskuld till lagets fantastiska tränare som byggt och stöttat honom utifrån hans förutsättningar likt de stöttat alla de andra i laget utifrån sina. Med tanke på laget hade jag också gärna sett att vi hade haft fler som kom med.

Sympatisk och underskattad


Sympatisk är väl ordet. En sådan person som man inte känner närmare men som man skulle velat känna bättre. Han bodde inte så långt härifrån så det hände att man sprang på honom ibland. En som verkade vilja alla gott, som åkte på en hel del stryk själv. Underskattad. Så varför ska en sån snubbe behöva dö knall och fall i farstun när han är bara 53. Livet är bra orättvist.

Artiklar: AB1, AB2, DN1, SvD1,Svd2, Metro1, HD1, HD2, SsVD1,
Bloggar: 1, 2, 4, 5, 6

måndag 28 september 2009

Lycka


50 000 sek i månaden det är vad lycka kostar. Ett annat alternativ är väl att gå ut i "media" med lite korkade uttalanden, som man sedan följer upp i "media" med ännu fler korkade uttalanden. Och med alla ingredienserna på plats (blondin, uttalanden, koppling till amerikaner, överklass, sex), så tar vi sedan en medelålders snuskgubbe och gör ett intervjuprogram där de tu bakom små fnitterattacker diskuterar ännu mer om sex, kroppsvätskor (framförallt illaluktande sådana). Och så ännu mer fnittrande om hur de kan få varandra att rodna, så är lyckan total för varje kvällstidningsredaktör.

Så, till vardags försöker tidningarna hålla en politiskt korrekt exteriör, men med lite helgstämning och med lite tonårsfnittrande pålagt, så kan man återgå till att vara hur politiskt inkorrekt som helst. Det kan inte vara lätt att vara gammelmedia och inte få hålla en rak linje.

Artiklar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, Expr1, DN1, DN2, 24,
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,

Fåordig status

Efter ännu en natts dålig sömn, så är jag om möjligt ännu tröttare än vanligt. Nu när ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) tagit över min medicinska regim, så behöver jag inte längre åka till Karolinska sjukhuset för att lämna prover och liknande, vilket är rätt skönt. Resultaten från idag visar att vita och röda är helt ok. Trombocyterna har gått ner något litegrann. Om det beror på att vi ökat på Certikan-dosen eller inte är svårt att säga, men möjligen har vi nått den dos jag ska ha och kan ta.

Det faktum att jag numera ska hanteras av ASIH kunde har presenterats på olika sätt för mig, men både ASIH gänget och sköterskan på Hematologiska dagvården använde de korrekta orden.

Man kanske inte skulle kunna tro det, men ett felaktigt använt ord i det här läget kan göra mycket för humöret och framtidstron. Skälet till att jag flyttas över till ASIH är "att mitt läge är så pass stabilt". Inte att det "inte finns något mer att göra", eller att "vi går in i en annan fas". Nej, helt torrt bara att läget är stabilt. Ett uttryck som gör att jag kan känna mig konfident att så värst mycket förväntas inte hända utan nu får vi vänta och se. Och det område där något kan ske är t.ex. att det blir ändrade blodvärden eller att smärthanteringen behöver ändras.

Så, läget känns stabilt och under kontroll och mentalt är jag vid gott mod. Får jag bara lite mer ordning på sömnen så kanske jag också kan börja blogga igen. Det vill säga kunna skriva något som kanske till och med kan vara intressant att läsa.

The Daily Show With Jon StewartMon - Thurs 11p / 10c
Twitter Frenzy
http://www.thedailyshow.com/
Daily Show
Full Episodes
Political HumorHealthcare Protests

söndag 27 september 2009

Kinderägg

Tänk att var dag kan vara som ett litet Kinderägg i livets stora skål. Ett litet chokladkletigt ägg fylld med en små jävligheter som sätter tillvaron på "Tilt". Eller så tillåter man det bara inte.

Efter en del beslutsvånda bestämde jag mig ändå att åka ut till Västerås för att titta på Tim när han spelade med i SAFF DM Cup, dvs distriktsmästerskapsmatcherna. Tim har hela veckan varit med i en Robinsonliknande uttagning där 120 tappra manglats ner till de 45 som behövdes för distriktslaget (Stockholms Amerikanska Fotbollsförbund). Resultat etc här.

Den här biten var lika rolig som fotbollen brukar vara. Det var en cup, dvs ingen turnering i traditionell bemärkelse, men silvret till Stockholm var ju klart.

Nej, strulet började med SJ och deras biljetthantering. Beställningen brukar man kunna ta sig igenom även om det är ett mästerstycke i otillgänglighet det lyckats få till på SJ, och nu när man dessutom behöver ha id-kontroll till allting.

I alla fall, laddad med bekräftad, bokad, whatever, mobilbiljett. Jag har ett hyfsat nytt simkort vilket gör att jag inte utantill kan min pinkod, något som gjorde mig lite osäker. Så, jag skrev även ut biljettbokningen på papper, men glömde förstås ett papper där jag skrivit ner pinkod. Så
det enda som kunde gå fel var om konduktören stänger av min mobil medan han/hon ska läsa min mobilbiljett. Det finns förstås inget skäl till att hon ska ens behöva ta i min mobil för att läsa biljetten. Och om hon nu tar i den, så behöver hon ju inte trycka på några knappar på den i alla fall.

"Hoppsan, nu blev det mörkt" säger konduktören och visar att mobilen inte bara gått till sparläge, den är dessutom avstängd. Jag frågar henne varför hon stängt av den med brydde mig inte om att lyssna på svaret utan koncentrera, mig på min lugna andning istället.

Alltså, tack vare att jag skrivit ut bokningen så kunde jag i alla fall använda mig av sj-biljetterna. Telefon kunde jag ju inte använda förrän jag kom hem. Men eftersom jag behövde den av flera skäl (beställa taxi, kunna ringa Tim, kunna ringa min läkare, sköterska etc), så fick jag istället köpa ett kontantkort 350 sek. Kasching!

Men så tänkte jag att va fan. Ska man låta SJ sabba en sån vacker dag. Och nä, se det fick de inte.

Så, trots att jag fick lite ont på eftermiddagen, något lite morfin senare fixade, så har jag haft det jättetrevligt, med fotboll, min underbara son, härliga vänner och bekanta.

Nej, men nu är jag trött, riktigt trött, så nu ska jag bara bära in min son till hans säng och sen ska här sovas, djupt och länge.

lördag 26 september 2009

Pank of America

Bank of America stäms på 1.784 Sextiljioner dollar (1 784 000 000 000 000 000 00 Dollar).Riktigt vad Dalton Chisholm, tänkt sig uppnå med detta rekordskadestånd återstår lite att se. Om man får anta att summan stämmer, så är det inte bara ett rekordskadestånd utan även rekord i dumhet, som tidigare innehades av en person som stämt amerikanska regeringen på mer än 3 kvadrillioner dollar.

En kvadriljon är tusen triljoner En sextiljon är en biljon triljoner och skrivs med 21 nollor. Den samlade BNP för hela världen var 2008 bara 60 triljoner. Så Herr Chisholm lär få utarbeta någon form av avbetalningsplan åt Bank of America för att kunna driva in hela beloppet.

Distriktsåklagare Judge Denny Chin har bett Chisholm återkomma med kompletterande information om den faktiska grunden för hans stämning eftersom den enligt Ms Chin inte går att förstå och har något att göra med "routing numbers and inconsistent information" som han fått någon "Spansk kvinna".

Vi väntar med spänning på förklaring och upplösningen i detta mål.

Artiklar: Lowbar, Reuters

Döden och hur man överlever den. Del 17 av 47

Det är synd om människorna. Men vem fan är det synd om egentligen?

Först ska väl sägas att att det inte är innehållet i biblar eller Vatikanen eller i andra kyrkliga organisationers kartotek över depraverande aktiviteter som mänskligheten emellanåt sysselsätter sig med som avses här. Människor som har lyckan att ofta och varierat kan fylla sina dagar med frosseri, dryckenskap, sex, lyx och överflöd inte är den gruppen jag vill tala om när det gäller vilka det är synd om eller vilka man bör och och kan tycka synd om. Nej det handlar om gruppen människor som man kan och bör tycka om och framförallt tycka synd om av helt andra skäl.

I en diskussion igår med en av mina vänner kom vi in på just den frågan. Vem är det mest synd om. Har man rätt att tycka synd om sig själv och i så fall när? Vem eller vad bestämmer det.

Får man för sig att Googla på frågan ("Vem är det mest synd om") så får man först upp en förnärmad socialdemokrat (Åsa Westlund) som ställer Frederick Federley som den ene syndaren i mån av att han är makthavare i FRA-lagsdebatten. I andra ringhörnan tusentals sjuka och deras familjer. Enligt Åsa anser Fredrick att det är mest synd om honom. Förvirrad? Jag med.

Nästa Google svar är en kvinna som upptäckt att män diskrimineras i klädeskatalogerna eftersom män inte har ett riktigt lika stort urval av modekläder. Jag har svårt att hålla med.

Jag hade ju tänkt börja det här inlägget med att reflektera över "synd" från det ytliga och självömkande perspektivet, eftersom det är en lättköpt poäng att finna slående orimligheter i dessa. Men så visar det sig som så ofta förr att verkligheten överträffar fantasin.

Liksom diskussionen i ett tidigare inlägg (om sjukdommars skönhet eller avsaknad därav), så är även skälen till och styrkan av behovet av medömkan, syndomtyckande, medlidande eller hur vi nu ska beteckna det hela, relativ.

Vem är det mest synd om och varför? Är det den 20-åriga vackra, rika, framgångsrika västerländska tjejen med ett fotomodellsutseende, men som på grund av en kraftigt förvrängd självbild, ser sina bröst som olika stora och helt deformerade. Något som får henne till självdestruktivt beteende, ätstörningar som i sin tur leder till social fobi. Eller är det den 20 åriga grabben som är blind och dövstum och har grava neurologiska handikapp som gör att han i princip behöver hjälp med precis allting? (Men han är kanske lycklig, nyförälskad, han har aldrig upplevt något annat liv och nu när han träffat någon som han visserligen varken kan eller höra, men däremot känna värmen från gör honom lycklig). Eller är det mamman i ett flyktingläger i Darfur som sitter med sitt döda barn i famnen och vet inte längre vad hon väntar på eller längar efter. Eller varför kan inte vara en tonåring vars dröm just krossats av några som vill göra "bra TV", vara den det är mest synd om?

Det går självklart inte att gradera eller värdera lidande eller behov eller rättighet till medlidande. Och jag tror inte att det alltid fyller någon egentlig funktion att göra det heller.

Annat än att vi på det här sättet kan öka vår förståelse för andra människor och deras lidande och kanske inse inte bara att även våra fiender och ovänner kan vara i behov av hjälp och tröst. Att vetskapen om att andra mår dåligt ger oss tröst, och ger oss valmöjligheten att hjälpa andra utan förväntan att få något tillbaka. Och kanske ännu bättre inse det meningslösa i att själv orsaka lidande hos andra. Läs vilken morgontidning som helst och du kan finna människor som lemlästats därför att de hejar på ett annat fotbollslag, att någon ung tjej inte kommer kunna bli mor därför att någon alkohol och narkotikapåverkad kommit sig för att våldta henne på en skitig restaurangtoalett. Eller återigen något som är så enkelt att påverka som att inte låta sälja sin själ så billigt att man inte drar sig för att plåga tonåringar i TV. Ja, de må vara naiva, de må sakna god självinsikt och inte alls passa som framtida popidoler. Men att utnyttja dem genom att krossa deras drömmar som tv-underhållning?

När jag springer omkring på sjukhuset, vilket jag gör alldeles för ofta numera, så ser jag mycket ofta människor som är sjukare än jag. Åtminstone ser de sjukare ut, och det är en viktig faktor. Jag ser nog inte ut att vara så sjuk som jag är, och det tycker jag är bra. För andra kan det säkert vara till nackdel, särskilt om man har en fulsjukdom där man kan bli ifrågasatt. Men för mig där man inte ifrågasätter, så innebär det att man blir behandlad som "frisk" tills motsatsen bevisats (vilket dock undantar gamla kärringar som anser sig ha större rätt till handikappsätena på bussen därför att de fyllt 65 och har 10 boutique-kassar att bära sina nyinköpta Haute couturetrasor).

Ibland får jag dock småglimtar av hur det skulle kännas om det vore synligare, framförallt när det gäller håravfall och liknande, där man ser hur betraktaren funderar om det möjligen kan vara strålbehandling. En synlighet jag nog inte önskar mig. Jag vill som sagt inte ha medlidande för min situation, jag vill ha förståelse och jag vill ha stöd. Men det är något personligt. Det motsäger inte att det finns dem som verkligen vill ha någon att gråta tillsammans med, någon som längtar efter människor som faktiskt tycker synd om dem. Som en sorts tröstande solidaritetshandling.

Några som jag alltid känner medlidande för är barn. Barn med svåra sjukdomar, barn med cancer. Särskilt de riktigt unga där de inte ens förstår kopplingen mellan sjukdomen och det faktum att de kommer att missa allt det där som vi vuxna fått uppleva en gång. Så, även om barnen inte har kunskap nog att lida den förlusten så finner vi medlidande.

Så, ta dig rätten att tycka synd om dig själv ibland, oavsett om det gäller en blå tånagel eller att dina gamla vänner håller på att dö ifrån dig. Man behöver det ibland. Men gör det också ordentligt så att det inte blir något om ligger kvar och skvalpar och ältar sig till en bitterhet som fördunklar dina möjligheter att se andras lidande och ge tröst till dem. Du ska se att du mår bättre och känner dig starkare för var gång du tröstar någon annan eller känner att du kan hjälpa någon annan.

Jag tror (och hoppas) att mitt (minskande) behov av hjälp och tröst bottnar i just detta. Att jag har fått lägga tid och tanke på att reflektera över vad som är vikigt för mig för att hantera min situation. En tid som man i normala fall inte har och inte tar sig, och kanske därför lätt hamnar i lägen där man lider, men vet inte riktigt varför, och att man lider ännu mer därför att man tycker inte att man har rätten att lida och tycka synd om sig själv. Och framför allt tar man sig inte tiden att skänka empati och förståelse för grannens lidande, eller varför man kan hjälpa andra utan att först alltid väga om det är matematiskt, korrekt och rättvist, om du alltid ska räkna hem vinsten, om allt först måste filtreras för att säkerställa att du inte blir lurad.

Artiklar/länkar: AB1, AB2
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 16 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 15 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 14 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

fredag 25 september 2009

Avtrubbning


Heroisk liten pojke skjuter och lemlästar inbrottstjuv

(N.b. The Onion News Network är 100% satir)

Andra aktuella nyheter som inte är satir:

  1. Man körde på flicka med flit (Aftonbladet)
  2. Polen ska kastrera dömda pedofiler (Aftonbladet)
  3. Försvann - nu misstänks frun och sonen för mord (Expressen)
  4. Sol-och-vårare splade cancersjuk (DN)
  5. Tonårspojke tog överdos LSD (SvD)
  6. Misstänkta för knivskärning (Svd)

Man undrar om man inte blir lite avtrubbad med tiden med ett sådant här inflöde av nyheter av den här typen? Så till den grad att man nog snart inte kan uppfatta satiren.

Fredagskröninkan - Näthatet

Krama en näthatare

Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) skriver i sin fredagskrönika om näthatet och deras ljustålighet. När det gäller vilken debatt och vilka kommentarer jag tillåter på min blogg så tror jag att jag kommer från ett litet annat håll. Jag är man, utan tidningsaknytning eller politisk/religiös anknytning. Och jag anser min blogg mer vara mitt vadagsrum än ett öppen demokratiskt forum för vissa politiker eller fördefinierade åsikter. Därför anser jag också Mymlan vara beundransvärd i sitt ställningstagande att "älska demokrati och tro på yttrandefriheten in absurdum". Jag vill tro på den men ännu inte släppa in vad som helst i debatten om jag kan förhindra det. Hyckleri? Njae, Ambivalens? absolut.

Alltså, släpper jag bara igenom åsikter som jag tycker är berättigade/befogade utifrån vad debatten kräver och behöver, bara igenom debattörer som antingen tycks ha fullgoda skäl för att vara anonyma eller sådana som i övrigt inte söker gömma sig.

Jag försöker dock att även moderera bort rena rättshaveristerna, dvs de som så starkt tror på sin sak att de anser sig förföljda av samhället och ett etablissemang av någon sort. Och då framförallt för att skydda dem. Jag vet inte vad mån de talar sanning eller i vad mån de är att betrakta som "sjuka" människor och därför bör skyddas från att hängas ut.

Som, sagt jag styr mer över vad som sägs i mitt vardagsrum än vad en yttrandefriehtslagstiftning tillåter i övrigt.

Så, de flesta kommentatörerna är självklart intelligenta, trevliga människor som vill debattera och har motsatta ståndpunkter. Annars vore det inte mycket till debatt och diskussion. Men sedan har man 04.30-kommentatorerna De som lämnar sina kommentarer 04,30 på torsdags-, lördags- eller söndagsmorgonen. Kommentatorn som tycks kommit hem direkt från festen, troligen reducerad av en intellektuellt mycket mer överlägsen date, sätter sig vid datorn för att skingra sina tankar och försöka hålla den överförfriskade kroppen upprätt, och avreagerar sig.

Om det i det här läget vore så att kommentatorn hade varit, nykter och intelligent, ja då, hade det troligen inte blivit någon kommentar (tyvärr), men istället blir det något som uttrycker frustration. Oavsett om ämnet gäller invandringen och den utlänningen som bor på hans grannes morsas gård, eller om det gäller det förträffliga i turk-mexikanska tulle-dulleörtens bevisligen anticancerogena verkan, eller scientologernas marsch mot världsherraväldet, så lyser det alltid igenom ett litet barns (och jag tror det ofta är en liten pojke) önskan om "att ja vill åsså ha en blogg", "-ja vill osså synas lite".

Så, min kommentar till alla dessa, är förstås "Skaffa en egen blogg och vädra dina åsikter. Gör det gärna anonymt om du inte vågar stå för dina åsikter öppet. Men tro inte att andra med nödvändighet måste låna ut plats till dig.

Och för alla er andra önskar jag en riktigt skön helg. Lördag morgonens blå himmel bådar gott för helgen.

torsdag 24 september 2009

Kolonial härskarteknik? eller bara lite fredagsmys

De e' klart asiatiska ungar ska ha rätt till fredagsmys!

Äntligen fredag och tanken är att hela svenska folket ska laga till något extra smarrigt till familjen. Och av gammal tradition är den främsta kvalitetsstämpeln för mat, den att den är svensk och det gäller då särskilt kött.

Att 27 år gammalt konserverat kött ändå lyckats komma upp till ytan kan tyckas lite märkligt. Bara tanken på mat som är så gammal får det att vända sig i magen på en. Men så gör man också allt för att inte längre kalla det för mat. Fast jag tycker nog att beteckningen livsmedel knappast är någon särskilt välgenomtänkt förklädnad. Att man dessutom inte får sälja den som människoföda inom EU utan endast som djurfoder är väl en av de mest amatörmässiga "cover-ups" jag hört på länge. Kanske kan vi få vårt eget Galna-Svensksjukan-drama.

Alltså, 27 år gammalt kött, som i och för sig sägs vara fritt från bakterier men i olika stadier av nedbrytning kan helt lagligt säljas som mat åt människor utanför EU. Med all respekt, men vad fan är det för människosyn egentligen?

Artiklar: SvKött1, SvKött2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, DN1, Expr1, Svd1, SvD2, sSVD1,

Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5

8 år utan rättegång


Ett rån mot en värdedepå mot en hån mot pressfrihet. En stulen helikopter mot 8 år av en fars liv. Nej det gäller att veta vad som är viktigt och inte i media.

I åtta år har nu den SVENSKE journalisten Dawitt Isaak suttit fängslad utan rättegång i ett fängelse i Eritrea. Troligen sitter han där där för att han vägrat följa de kommunistiska riktlinjerna för media, literatur och författarskap. Det vill säga att det som sägs och skrivs ska göras i regeringens och regeringspartiets sak.

Det är dags att släppa Dawitt.

Artiklar: Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr5, Expr6, Expr7, Expr8, Expr9, Expr10, Expr11, Expr11, Expr12, Expr13, Expr14, Expr15, Expr16, Expr17, Expr18, Expr19, Expr20 , Expr21, DN1, DN2, DN3,
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10,

Rosa bandet

Bilden har jag fått från Margaretha Brunström, den passade så bra här.

Glöm inte att ge ditt bidrag. Du kan göra det redan nu på Cancerfonden, eller hos t.ex. Pysans insamling.

Status

No, I am not the saddest dog in the world, but I love that picture.

(Short English Version Below)

Jag ska in till KS senare i eftermiddag för nya prover och uthämtning av roliga smärtstillande. Mina blodvärden tycks vara på väg åt rätt håll alla, möjligen med undantag av LD, men det vet jag nog inte förrän på tisdag i nästa vecka.

Min lilla fotbollshjälte har hela den här veckan deltagit i uttagningen till Stockholmsdistriktets distriktslag som ska spela turnering i Västerås på Lördag och söndag. Tim har nog varit mer nervös för den här uttagningen än han var för SM-finalen. Men stressigt har det varit, jag har fått hjälpa honom med inplanering av läxor, middagsätning, packning, busstider eftersom de varit på olika planer och tränat varje dag den här veckan. Varje dag har de också haft utröstning (ungefär som på Idol, Robinson, Hells' Kitchen, Top Model och så vidare). Spännande värre. Men det ser ut som han nu kommer med i laget. Himla kul, men jag är så sugen på att åka och titta själv, men jag vet inte om hälsan eller orken finns där för en resa till Västerås över dagen.

Jag har just haft besök av enheten för Avancerad sjukvård i hemmet. Ett litet hitteam bestående av överläkare, läkare och sjuksköterska som kan hjälpa mig med akuta och lite mer avancerade prylar, så att jag inte behöver åka in akut varje gång jag behöver lite extra morfin eller nåt. Det blir rätt skönt att slippa en del Solna resor, särskilt som de då inte kommer behövas.

Jag har ännu inte lyckats bli helt smärtfri även om det blir bättre och bättre. Jag måste hela tiden anpassa doserna av smärtstillande för att hitta den där lite längre perioden som behövs för att kunna sova ordentligt. Just nu är man både väldigt trött och dåsig, men får s.k. smärtgenombrott tillräckligt ofta för att man inte ska kunna få sova ut ordentligt. Jag skrev ett längre blogginlägg igårkväll och nu på morgonen, men det var fasligt svårt att få ihop det eftersom jag nickar till hela tiden och inser att det senaste jag skrivit var "lkjkdf ddd jkjjfjk ll2", och får då liksom börja om från början igen.

Det är svårt att blogga när man inte ens lyckas få till en verbal huvudfoting än mindre något av litterär karaktär och kvalitet.

English Version

All my blood count values seems to go in the right direction. I still do not know if the LD count has started to drop yet, but as all the other values are ok, it might just be a sign that LD shows that the cancer is growing but my bonemarrow is also working great.

I have had the ER-team here today. It is a small team with 3 persons (2 doctors and a nurse) that can give special emergency service to you at home. In my case it will mainly be helping me to adjust my level of painkillers. Hopefully I will be getting me some kind of sleep soon. At the moment I have only been able to take short 1-2 hour naps, so after a couple of days you get pretty exhausted.

Later on today I am going to the hospital for new blood testing and then next tuesday I will have a phoneconference with my doctor. I guess there will be a new regime of medicines and then just take it from there.

On the upside, there is always Tims football. Now he is trying out for the district team, It looks of course good, so I am on him playing for the Stockholm Districut in the tournament in Västerås this weekend. After that I guess the next step will be the depeloping National Junior Team.

onsdag 23 september 2009

Döden och hur man överlever den. Del 16 av 47

Om du orsakat din sjukdom själv, ja då får du väl skylla dig själv eller?

Sitt fint och dö vackert! Eller är du fulsjuk?

På Dagens Nyheters Insidan skriver Thomas Lerner om olika sjukdomars finhet, eller rättare sagt hur olika vi bedömer sjuka människor utifrån vilken sjukdom de bär på. Inte nog med att vi kanske just diagnostiserats med en sjukdom som kommer innebära smärtor, plågor och en förkortat liv, den för kanske även med sig ett till en början osynligt stigma som strör salt i de redan öppna såren.

Lotta Gray, Vimmelmamman, en kändisbloggare, har också tagit upp problemet vid ett antal tillfällen. Själv diagnostiserad med tjocktarmscancer sedan drygt ett år tillbaka. En typisk fulcancer, eftersom den inbegriper smärtor, kroppsvätskor och lukter.

Fördomar kring olika sjukdomar och deras värderingar är nog så mycket vanligare än man först tror. Jag slogs själv av hur enkelt jag själv med min uppsättning av fördomar, om än ofrivilliga, skulle kunna ranka många sjukdomar utifrån ett "kvalitets/värde-perspektiv".

Och själv anser jag mig ändå vara den siste att vara fördomsfull och särskilt på ett område som detta. Så, när jag började inse att ordet cancer fanns med i min diagnos, så kunde jag också samtidigt känna en viss lättnad över att det inte var något annat, eller att det skulle vara en "ful cancer" eller någon annan fulsjukdom med låg status. Att t.ex. ha fått diagnosen prostatacancer hade varit rätt ok. Dels på grund av god prognos, en också att det finns en beskärd del av välrenomerade innehavare av sjukdomen. Samt att den dessutom är ganska vanlig i min släkt.

Att ha fått lymfom, kan, om man har lite djupare kunskap, leda in tankarna på AIDS, eftersom en variant av lymfom också är en följdsjukdom av AIDS. Det finns dessutom en hel del likheter, t.ex. i och med immunförsvarsbristen osv. Lymfom smittar dock inte. Men samtidigt är det också en blodcancer som leukemi. Leukemi är en fincancer, kanske framförallt för att den är så grym att den ofta slår till mot oskyldiga barn.

Sedan beror det på var cancern eller sjukdomen sitter. För många cancerformer är det bara den första delen, den där det startar som sedan anger dess benämning. När den sedan sprider sig till andra delar av kroppen kan besvären bli desto värre, men man talar kanske inte om analcancer, trots att levercancer spridit sig dit. Eller om att prostatacancern spridit sig till penis.

Inte heller har jag en sjukdom som (idag åtminstone) kan knytas till mitt eget beteende eller bristfälliga karaktär. Även om det är mycket troligt att min cancer orsakats av överdriven vällevnad, så kan man inte visa att den beror direkt på att jag ätit fel och för mycket. Det är då lättare att säga bakom ryggen på någon lungcancerpatient, att ja, ja, han kan ju i alla fall inte skylla på att han inget visste. Trots att det inte alls var säkert att det kommit på grund av rökningen. Men kan man på något sätt spåra uppkomsten av din cancer till någon del av ditt beteende är ju saken klar. Skyll dig själv om du solat, rökt, druckit, ätit för mycket, ätit för litet, ätit fel. Bott på fel ställe, arbetat med fel saker eller gud sig förbjude, valt fel föräldrar eller föräldrar i fel inkomstgrupp.

I den kanske minst insmickrande biografin över Moder Teresa av Christopher Hitchens ("The missionary position - Mother Teresa in theory and practice"). Visar han upp en sida av altruism, lidande, medlidande som står i bjärt kontrast till den bild bland annat Moder Teresa använt sig av för att skaffa pengar till sin egen kyrka och berömmelse åt sig själv, på bekostnad av de "fulsjuka". Den grupp sjuka som ska lida och skall hållas undangömda "därför att endast genom lidandet kan man lära känna sin gud".

Jag har ju nu också fått en "riktig sjukdom" något påtagligt som faktiskt bevisar varför jag är sjuk och har ont. Till skillnad från att ha sjukdomar som fibromyalgi, elöverkänslighet, kronisk trötthetssyndrom, depression eller någon av alla de andra sjukdomarna som diagnostiseras med kriterier, vilket vad jag förstår även inbegriper de flesta psykiska åkommor.

Sjukdomar som inte kan objektivt bedömas med ett blod- eller röntgenprov, och därmed inte finns, utan mera ska betraktas som en vanföreställning, hypokondri eller helt enkelt bara en mental störning.

Så, inte nog med att man mår skitdåligt, man ska även belastas med en mer eller mindre välunderbygd stigma. Ett stigma som till största delen beror på fördomar och bristande kunskaper, och som i slutändan går ut på ett misstroende. Eftersom jag inte kan se din sjukdom så finns den inte och dina problem är bara påhittade för att du vill ha uppmärksamhet. Har man då dessutom fått diagnosen av en förtroendeläkare på försäkringskassan , som ställt diagnosen utan att träffa dig så känns bilden ju komplett. En icke-sjuk person har friskförklarats av en icke-närvarande läkare.

För inte så länge sedan tillhörde cancer den typen av sjukdomar, trots att den även förr varit väldigt påtaglig. Men den tycks ha haft en air av mystik kring den. En sjukdom som inte gick att bota, som var plågsam som man inte riktigt visste särskilt mycket om men som helt enkelt var så hemsk att man inte talade om den. Då försvann den, åtminstone ur de friskas sinnevärld och åtminstone för en kort stund.

Idag känner jag att man kan tala om det mycket mer öppet än förr. Men ändå mycket mindre öppet än vad jag trodde. Trots att vi står inför det faktum att var tredje person kommer någon gång under sitt liv få cancer, så är vi, eller vi när vi var friska, rädda för sjukdomen och framförallt rädda att prata om den. Jag har nu haft sjukdomen så länge att jag tycker att jag om någon borde ha lärt mig kunna hantera den. Och det har jag. Jag har lagt ner mångt mycket mer tankemöda på hur jag som person kan, bör och vill hantera sjukdomen än de allra flesta från cancer friska människor. Så, jag kan både tåla cancerskämt och tala öppet om döden, smärtorna och det på ett ganska objektivt sätt tror jag. För jag vet också hur jag säger ifrån om jag inte vill och hur jag kan göra det utan att såra den andre.

Så, jag trivs numera bäst utan att tassa omkring i ylletofflorna. För tillfället i alla fall. De svåra sjukdomarna är också de man snabbast skaffar sig ett försvar mot. Det-händer-inte-mig-attityden är som svårast just kring de här sjukdomarna Den senaste undersökningen från Sifo visar att AIDS och HIV aldrig varit så utbrett i Sverige som det är idag, med 7000 nysmittade varje år och 5 000 som dör varje år. Ändå tror var femte att AIDS kan botas.

Men vad spelar det så för roll om man har fulcancer eller fincancer? Fulsjukdom eller någon finare sjukdom? Ja, först och främst därför att den här typen av attityder och även fördomar influerade av dessa påverkar både etiska aspekter av vården men också prioriteringar och effektivisering av vården. Så länge man håller på och trixar med mycket osäkra estimat så kan man också tro sig påvisa mycket stora, om än osäkra besparingar "Vi har grundligt gått igenom eventuella negativa konsekvenser av en sådan här besparing och kommer att ha det under noggrant uppseende. Skulle vi finna ens en antydan till att det drabbar patienter eller vårdkvalitet kommer vi att skyndsamt vidta åtgärder. Vi ser till att val och prioriteringar inom vården inte påverkar dess kvalitet negativt, sade man redan i vårens budgetarbete som resulterade i att politiska mål uppnåddes, ett minimum av anställda berördes, men vårdavdelnings öppettider försämrades (min sons mor fick mitt i natten åka till Karolinska sjukhuset i Huddinge istället för till akuten på Solna. Detta för att man på gynekologakuten nu bara har öppet på kontorstid).

Att det är lättare att samla in pengar till bröstcancerforskning än till analcancer. Och så vidare, på område efter område så ser man att psykiskt sjukas, barns, invandrares sjukdomar är fulare. Att "självförvållade" sjukdomar är fulare, dock inte om de förvållats av ett leverne som antyder en viss rikedom och lyx.

Nej, jag skulle vilja slå ett slag för fulpatienten idag. Många människor mår mycket dåligt medicinskt av sina sjukdomar, låt dem inte må sämre på grund av dina fördomar. I ett inlägg jag hade i februari hade jag med en länk till ett föredrag som Bill Gates höll med anledning av västvärldens ointresse att producera malariamediciner. Mediciner som snabbt skulle kunna utrota den sjukdom som orsakar flest dödsfall bland barn, dock inte i den rika västvärlden.

Men så tillhör jag också dem som inte har någon fulcancer och i övrigt är rätt stark. På samma sätt som Vimmelmamman, som är ung, vacker, framgångsrik kan nog lättare ta sig an och diskutera fulcancern, än en åttioårig senildement dam som luktar illa och som inte kan hålla tätt, utan som bara lider av sjukdomen och den förnedring hon inte längre kan, orkar eller vill ta sig an.

Artiklar: Fokus1,DN1, DN2, AB1, SvD1, AB2, AB3, AB4,
Bloggar:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Fulsjukdomar

  • Elöverkänslig: 1, 2,
  • Fibromyalgi. Vid FM använder man kriterier eftersom varken laboratorieprover eller andra medicinska undersökningsmetoder hjälper till att ställa en diagnos. Avsaknad av laboratorieprov eller röntgenfynd som objektivt kan stödja diagnosen har gjort att diagnosen fibromyalgi ibland ifrågasätts.
  • Kronisk trötthetssyndrom. Drabbar oftare kvinnor mellan 25 och 40 år. (1, 2)
  • Depression.
  • Aids och Andra sexuellt överförbara sjukdomar
  • Psykiska sjukdomar och störningar
  • Ätstörningar
Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.


Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 15 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 14 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

Nu blev jag hungrig

Ibland kommer hungern över en bara så där. Trots att man inte vet om man kommer att äta. Är jag hungrig eller tror jag mig bara vara hungrig. Och om jag är hungrig kommer jag kunna äta? eller kommer jag få ont? Så många frågor och så lite svar. Hmmm?
A little Wiener.

A corn Cat?

Ibland blir namnet på en maträtt med tiden fel. Spotted dick, (man ska inte ens tänka på vad de kan associera till), kan vara riktigt gott. Kan inte ge några garantier för den här konserverade varianten dock. Det är en sockerkaka med russin i, som med förel ätes var med vaniljsås (eller den helengelska varianten "custard" som dessutom innehåller 50% gult färgämne).

För den som ser mat som en utmaningen kan kanske denna Rubiks macka vara något. Försök inte lösa problemet på Rubiks sätt. Ät bara upp den.

Obama hatet

Det har gått en tid nu sedan frälsaren kom till makten i USA. Man har upptäckt att Barack Obama inte var den man trodde han skulle vara. För vänstern en ny vänsterpolitik, för liberaler en ny liberal, för trötta och besvikna Bushanhängare en ny frisk fläkt.


Faktum är dock att han har haft och fortfarande har en eländigt svår uppgift. För att förstå den måste man också förstå de grundläggande skillnaderna mellan "Europeisk politik" och amerikansk politik. Att vara till vänster om republikanernas Bush är att sitta till höger om i stort sett samtliga svenska riksdagspartier, utom möjligen kristdemokraterna.


Att flytta makt till en regering, president, senat är av ondo, även om det innebär att flytta makten från korrumperade och giriga försäkringsbolag till en statlig myndighet för hantering av sjuk- och hälsovård, ses som ett stort hot och ett socialistiskt experiment, särskilt som det innebär att man då också måste dra in mer skattepengar från folket.

Till detta kommer sedan att det inte funnits någon enad opposition utan sådana som Rush Limbaugh har fått ett andningshål ur vilket de kan blåsa vilka otidligheter som helst ivrigt påhejad av Glenn Beck och andra. Men värst av allt är nog okunnigheten som går som en röd tråd genom hela debatten.

Detta är den stora folksamling som protesterade. Från en lite annan vinkel.

Allt som är hemskt är nazistiskt, kommunistiskt och socialistiskt, där är Obama en Marxist som ofta ritas med hitler mustasch och andra attribut. En debatt på den nivån är näst intill omöjlig att följa annat än som låg underhållning.



Så, utan att gå in på den historiska bakgrunden kring tepåsar och 12 September-firandet. Så kan man väl säga att det var en aktion sponsrad och organiserad av ultra-högern i USA. Budskapet från början var att "detta skulle vara en dag då man mindes 11 September attacken, då man inte längre delade upp sig i blå stater och röda stater, eller politiska partier, utan en dag då vi enade skulle stå under en gemensam amerikansk flagga för att skydda friheten och vår nation" (sagt av ingen mindre än Chuck Norris).


Alltså firar man dagen genom att organisera en protestmarch mot den president som mest överlägset vunnit något presidentval och kallar honom terroristälskande illegal invandrare, kommunist och fascist (eller möjligen marxist-nazist), som är ute efter att förgöra friheten, döda din mormor och äta Sara Palins bebis.

Visserligen brukar man någonstans här säga att "nu överdriver jag visserligen lite" men nej, i det här fallet gör jag inte det. Debatten drivs på en så låg nivå att den blir pinsam. Och lika pinsamt tycks det bli varje gång någon reporter går ut bland protesterarna och frågar dem efter exempel på Europeiska socialiststater som driver kommunistisk hälso- och sjukvård, och svaret blir först en pantomim av ett frågetecken (Europa, hmm., land i Europa, hmm, Tyskar var med i andra världskriget, så de är nazister, dvs kommunister), "- Nej, vi vill inte ha socialistiska sjukvårdsförsäkringar som i Tyskland. Usch." (Förf.anm. Tysklands förbundskansler heter Angela Merkel och är partiordförande i Christlich Demokratische Union (CDU), och kan väl var det parti som närmast låg George W. Bushs republikaner.)

Någon bloggare hävdade att alla människorna man ser på bilderna verkar så harmlösa (Kvinnor, barn och handikappade), och visst, saknas väl de där upp till hårfästet beväpnade militanta typerna som man kanske kan se i andra länder där inbördeskrig mer eller mindre pågår. Men det är nog minst lika farligt när "gemene man" fylls med så mycken okunnighet att man ser en skattehöjning för att svårt sjuka som tillhör gruppen 45 miljoner oförsäkrade i USA även de skulle ha rätten till åtminstone en chans till ett hälsosamt liv, som ett stort socialistiskt, fascistiskt eller om det var nazistiskt hot mot en hel nation.

Så, nog har Herr president Obama fortfarande en del uppförslut kvar innan han kommer upp på backkrönet. Jag hoppas bara att vägkanten kunde fyllas av människor som mindre påminner om Ceausescus inköpta och inbussade rumänska gruvarbetare att statera supportrar, och mer om fria välinformerade människor. Sedan må de kritisera både Obama, McCain, Palin och kanske till och med Bill O'Reilly baserad på kunskaper och fakta (även om de då skulle innebär att Bill O'Reilly inte längre hänger med i diskussionen).

Länkar och Artiklar: ScienceBlogs, Svd1, FrontpageMag, HD, SvD2, AB1, Utredarna