fredag 18 juli 2008

Friday night

(english version below)

Att fösas in i ett rum med 3 helt främmande människor är lite jobbigt i början, men efter någon dagnu börjar det mer kännas som när man gjorde lumpen. Dels har man pinkat in sitt lilla revir kring sängen.Laddat upp med tidningar, böcker, dvd-filmer, godis, läsk, dator, telefon och hela köret.

Det känns ändå ovant att som 44 åring komma in i en miljö där man styr mindre och mindre själv.Vad som ska göras på dagarna sker enligt ett schema som inte alltid är synligt. När som helst kanman köras iväg för någon ny undersökning eller få in nya mediciner. Efter ett tag så vänjerman sig och hittar andra utvägar.

Idag är jag så pigg, så det känns kanske lite extra begränsande att vara här, 3 dagar till så.Jag hoppas att det fortsätter så här vad gäller effekten av cellgifterna. Jag känner inte av demmycket än, och med tanke på att jag sen inte kommer få nya förrän om en månad, så kanske jagkan ha det rätt bra. Det kommer att behövas för att bygga upp mig både fysiskt och mentaltinför stamcellstransplantationen som kommer vara något i hästväg.

Just nu längtar jag mest efter att träffa Tim igen och att komma iväg till Dukes turneringen.Jag bokade biljetter idag, hotell är fixat, så allt är egentligen klart. En helg när man får göradet man tycker mest om och umgås med sin son och vännerna i fotbollsklubben. Inte trodde man för ettår sedan att något sådant skulle kunna ha så stor betydelse för ens välbefinnande.

Fredag kväll på avdelning 33, är inte så upphetsande, men trots allt är vi ändå några som är tillräckligt pigga för att skämta lite med sköterskorna och hålla stämningen uppe.
Imorgon får jag besök, skulle vilja be honom ta med sig en stor pizzahut pizza (attans kortison sug) men jag skippar nog det. Det får vänta tills jag kommer hem på måndag.

Fick sjukintyget från läkaren idag. Heltidssjukskriven fram till 31/12. Jag hoppas att det inte ska behöva ta så lång tid, men man får väl börja inse att återhämtningen kommer ta tid. Jag hoppas att jag kan känna mig någorlunda ok den närmaste tiden. Kanske till och med kan ta mig till jobbet någon dag. Behöver nog diskutera med chefer och jobbarkompisar lite om framtiden och vem som kan ta över medan jag är borta.

Nu får man väl gå tillbaka till festen ...

English version

To be forced to share a room with 3 total strangers feels a bit awkward initially. But only after a day or so,it feels more or less like when I did my military service some 20 years ago. I have my little square around my bedloaded with magazines, books, dvd-filmes, my computer, pepsi, cookies, the lot.

But it feels strange at an age of 44 be restricted in the way you are in a hospital. You have less and less thatyou can influence. The daily routines and almost everything else is prescribed according to some mostly invisbleschedule. At any time you can be dragged away for some kind of examination or testing. But I guess youget used to it.

Today I am feeling great so the restrictions feels worse. But it is only 3 more days. I am hoping to stay thisway when it comes to being affected by the chemo. So far not much at all. But I am sure it will eventually come.But I will need the two coming months to build up strength for the stemcell transplant.

At the moment I am mostly longing to see Tim again and to be able to go to the Dukes tournament in Skövde ina couple of weeks. A weekend with my son and doing what we enjoy the most, american football, and being togetherwith a whole bunch of friends. Who would have thought a year ago, that something like that would become something ofthe most important event of the year.

Well, friday night at the hospital is perhaps not very exiting, but at least we are a couple of guys feeling great enoughto keep up the spririts.Tomorrow I will get visits. My friend asked me what he could bring, and I really would like to say, "the biggest pizzahut pizza".The food is not that great here, and the cortison really drives up both my apetite and my bloodsugar. I guess I will have to wait until monday for a pizza.

Got the papers from my doctor for my sickleave. Full-time sickleave until December 31. I just hope that it does not takethat long time to recover, but I will have to be realistic, top prio is to recover whatever time it takes.

Well, I guess I will have to go back to the party...

Inga kommentarer: